Historia

Snörik vinter, försenad vår och sådd

Detta år började med en kall och snörik vinter. Vid valborgsmässoafton låg fortfarande så mycket snö kvar över bygderna att gärdesgårdarna gömdes och man kunde köra över dom på skarsnön. Isen på sjöarna låg tjock och stark och timmerkörningarna över dom fortsatte för fullt på sina håll ända in i maj. Så sent som den 18 maj körde man över Vallssjön och Pålsjön med tre hästar och lass. När snö och is äntligen i början av juni började smälta, blev vårfloden så häftig att den vållade skadegörelse och ytterligare försening av vårbruket. Endast på ett och annat ställe med gynnsamt läge hann man klara av sådden före midsommar men det mesta blev osått till efter helgen och man mindes den gamla bondepraktikans ord: ”Köld om valborgsmässa skall betyda dyr tid”.

Sammanträde om att starta förening

Socknens förtroendemän var bekymrade och diskuterade ofta hur man ytterligare skulle kunna hjälpa dem som hade det sämst ställt. Tanken på bildande av en förening vilken skulle anskaffa och tillhandahålla livsmedel åt sina medlemmar till billigaste pris väcktes och saken dryftades på sammanträde med intresserade under sommaren.

Sommaren kom med värme

Tack vare den varma sommaren sköt växtligheten uppåt med god fart. ”Det växte så det riktigt brakade i stråna, man kunde riktigt både se och höra hur det växte” berättar en, som var med på den tiden. Säden blev storstråig och hade duktiga ax och man började hysa förhoppningar om mogen skörd av vårsådden.

Mickelsmässnatten kom med frost

Utsikterna om att erhålla en mogen skörd av vårsådden förstördes då frosten slog till under Mickelsmässnatten och de värsta svårigheterna med spannmåls- och foderbrist började. Spannmålsodlingen var under normala förhållanden otillräcklig för att fylla behovet inom kommunen och denna missväxt förorsakade genast brist. Lyckligtvis hade den redan inbärgade höstrågen gett ordinär skörd och i sockenmagasinet kunde man, så långt lagren räckte, få låna åtminstone till utsäde och därför var man ändå förhoppningsfull inför nästa år.

Nöden blev stor

Snart tömdes lagren på spannmål och nytt spannmål måste köpas in. Då man i allmänhet ej hade besparingar från tidigare goda år behövde arbete sökas. Det blev snart brist på arbete och man råkade i svår nöd på grund av låga inkomster samtidigt som spannmålspriserna steg.

Fattigvården var starkt anlitad

Någon liten förtjänst hade en del fått från järnbruket genom arbete med kolning och forkörning. De täta yrvädren och de ofantliga snömassorna hindrade och försvårade emellertid dessa arbeten och minskade förtjänsten. Om ej här som norröver förekom det bark- och halmätning eller svältdöda, så har dock fattigvården varit starkt anlitad.

Vid den här tiden hade Ugglebo (Ockelbo) ca 4,800 invånare och Åmot 1,700. De kommunala utgifterna som stigit kraftigt de senaste åren uppgick till drygt 10,000 riksdaler varav 3,113 riksdaler lades på fattigvårdens bidrag.

Prosten Sjöström ordnade med upphuggning av vindfällen på prästskogen för att bereda arbete och lindra nöden, och han har förskotterat medel till arbetslöner.

”Ej underligt, sägas till slut, om missmod intager befolkningens sinne och om den med längtande tankar följer vänner och släktingar, som dragit till ett annat land, varifrån det aldrig varslats om brist på brödföda.”

Under den första stora utvandringsvågen, 1847 – 1856, utvandrade från Ugglebo (Ockelbo) 485 personer till Amerika.

Förråden sinade och priserna steg

Priserna steg kraftigt när grosshandlarnas förråd i Gävle sinade.

Både Murén vid Gröna porten på Rabo, den förste handlaren i trakten, och Wikström, som hade affär i backen ner mot Wij Bruk, hade sålt slut på allt mjöl.

Inte heller fanns något att få hos sergeant Huldsson, som var kommunalordförande och hade butik på backkrönet söder om ån, eller hos handlaren på andra sidan om Sundsbron.

Förråden i Gävle tömdes slutligen, trots att man hade tillämpat ett slags ransonering. Dessa förråd skulle ej komma att fyllas på förrän sjöfarten öppnades igen under kommande vår.

Handlarna misstänktes för ocker

Den svåra bristen och de höga priserna hade här i Ugglebo (Ockelbo) som på andra håll orsakat befolkningen stora bekymmer. Handlarna misstänktes för att lägga en oskälig vinst på varorna samt att ej vara lämpade att på bästa sätt köpa in nya varor.

Teckning ur Fäderneslandet 14 december 1867. Från vänster ser vi landshövdingen, kronolänsman och kommunens storbönder, som alla förser sig med nödhjälpsspannmål. Den fattige mannen längst till höger får i slutänden bara en handfull.

Stora skaror vandrade runt och tiggde

Nöden blev så stor så att för att överleva vandrade stora skaror omkring och tiggde.

En 80-åring, återberättade 1928, att medan han, som på den tiden arbetade som dräng i Östby, en dag satt inne i stugan och åt sin middag, kom det ej mindre än 16 tiggare in och begärde mat. De fick alla var sin brödbit.

Hos mjölnarmor i Åkerby räknades en dag 21 personer som tiggde mat.

Denna översvämning av tiggare utgjorde nätt och jämnt den svåraste prövningen för ömhjärtade husmödrar och det blev ett vemodigt minne från dessa svåra år till vilket de ofta återkom. De ville så gärna mätta de hungrande, men de små förråden räckte ofta ej ens till att hålla nöden från den egna härden.

Foderbristen var så stor, att man kunde se folk gå omkring efter vägarna och plocka hästspillning till kreatursföda.

Man körde till andra socknar och provinser i hopp att överkomma något, varmed kreaturens liv kunde uppehållas och man var glad, om man hade ett gammalt halmtak i skrindan vid hemkomsten.